Tjoho och godmorgon!

Så jävla (förlåt) glad är jag för jag fick ett rejält minus på vågen igår:-5,5 kg! Det hade jag ju inte väntat mig alltså! Fattar ni att jag tappat 15 kg på 6 veckor, det känns ju helt sjukt faktiskt   . Konstigt bara att jag inte riktigt kan se det själv, men det är väl delvis då för att jag faktiskt gått ned så fort antar jag.

Många är ju skeptiska till Itrim just för att man går ned så fort i början. Eller rättare sagt, man KAN välja att gå ned fort i början. Kom ihåg att det faktiskt är DU SJÄLV som väljer på vilket sätt du vill gå ned i vikt! Jag valde att ta vägen "snabbt" som innebär att man byter ut all mat i som mest 12 veckor, och jag valde 12 veckor. För mig är det faktiskt ett enkelt val och jag valde det främst av två anledningar:

1. Jag vet att jag behöver få lite peppning i form av snabba resultat och jag vet att jag tycker det är jobbigt när det inte händer så mycket, jag tappar sugen och känner att det kommer ju aldrig att gå.

2. Jag har MYCKET vikt att bli av med. Jag är nästan 100 på att jag inte valt att äta måltidsersättning i 12 veckor om jag skulle gå ned typ 15 kg, men vem vet i och för sig?

För mig känns det otroligt mycket mer inspirerande att gå ned i vikt fort, för som sagt, gå ned i vikt är inte det jag tyckt varit svårast, och sen lägga mycket kraft och energi på att hitta ett sätt att BEHÅLLA vikten. Det är ju det som varit min svårighet, så är det ju. Jag är ju bantarmästarinna, jag har bantat i 25 år och säkert gått ned flera hundra kilo sammanlagt. Däremot är jag sämst på att sedan behålla min vikt och äta bra alltid. Jag har ju delat upp livet i bantingperioder och "unna sig"perioder och pendlat hejvilt. Nu är det slut på det.

En annan sak som jag tycker är så jäkla skönt med att faktiskt äta måltidsersättning är att jag slipper tänka på vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta o.s.v Nu vet jag exakt! Jag har brutit en massa dåliga vanor, jag har insett att jag inte behöver äta så mycket utan att min kropp klarar sig på väldigt lite enerigi. Sen är det ju faktiskt också en annan sak, och det är att det är stärkande för självförtroendet på ett sätt. Jag vet nu att jag klarar det här och då klarar jag resten också.

Det enda som är synd är att jag inte hoppade på det här tidigare, att jag var så skeptiskt till pulver/soppor/shaker. För det var jag. Och i och för sig, det är ju inte konstigt, det är ju många som är det. Det är inget jag kommer äta i fortsättningen så kan jag ju säga, men när man vet att det är en begränsad tid så känns det så värt det.

Mitt mål, minus 24 kg på 12 veckor känns helt plötsligt helt möjligt att nå!   

Ja här kommer då de första före-efter-bilderna. Jag tycker inte själv att det syns så himla stor skillnad... Eller lite grann ser jag ju men jag tycker det är svårt.

Var snälla och bortse från min väldigt gamla och slitna bh som inte direkt fyller sin funktion längre   

Såhär så jag då ut från början. Den här bilden är visserligen från när jag vägde 120 kg och när jag startade på Itrim så vägde jag 123,5 (efter sommaren och en vecka på all-inclusive och lite annat):

Och så här ser jag ut nu efter 6 veckor på Itrim:    

Ska försöka få dem bredvid varandra så kanske det är lättare att se:

Jo men det syns faktiskt skillnad! Eller? På magen tycker jag att det ser mindre ut i allafall? Usch man blir ju blind för sig själv när det går fort också. Jag liksom känner på kläder, jackor och byxor och så att jag måste blivit mindre men jag kan ändå inte riktigt se det. Fast nu ser jag lite i allafall...

Ska bli spännande att se hur det gått de senaste två veckorna ikväll. Jag hoppas precis som förra veckan på 4-5 kg men det tror jag inte att det är. Hoppas det är samma som förra gången i allafall, d.v.s ca 3,5 kg, men det får som sagt gärna vara mer!

Jag återkommer med resultatet från kvällens vägning imorgon!

Och det känns fasiken läskigt alltså. Men jag har jättesvårt att se själv om det har hänt något rent fysiskt så kanske är det bra också.

Jag hoppas att jag ska ha tappat runt 4 kg den här gången. Jag har tränat på rätt så bra, så mycket som jag orkat faktiskt. Imorse var jag t.o.m ute och sprang en runda, men det är inget jag kommer göra ofta. Fy fasen vad trött jag blev, särskilt efteråt. Jag var helt väck alltså, och ändå sprang jag nog inte mer än 2-3 km av min 6 km-runda. Men som sagt, 800 kcal om dagen är ju inget man får överskotssenergi av sådär ;-).

För övrigt rör det på sig på andra ställen än på vågen faktiskt, och det i bra riktningar. Jag har fått ett nytt jobberbjudande och det känns extremt inspirerande! Det blir mycket svårare att hålla det här med soppor/shakes eftersom jag förväntas luncha med alla möjliga människor första tiden, men jag får väl hitta ett sätt att klara det också. Det är ju bara 6 veckor kvar tills jag börjar äta två mål om dagen och jag är öppen för att börja tidigare om det känns som det verkligen inte fungerar annars. Men helst vill jag köra på så här tiden ut.

Men hörni, titta hit på onsdag och hjälp mig se om det har hänt något med min kropp under de här veckorna. Själv tycker jag inte det, men jag kanske ser det från korten i och för sig!

Kram så länge

Fy bubblan, bara för att jag skrev att det känns som det faktiskt går bra utan några större problem igår så har jag såklart haft en sån där överjävlig dag idag då allt känns jobbigt.

Alltså, jag vill inte gnälla och jag vet att det är värt det och allt sånt där. Men vissa dagar är ju bara fööööör mycket. Jag har varit sugen på precis allt förutom mina måltidsersättningar och bars och jag har haft jätteont i magen och varit irriterad. Det slog mig idag att jag har nån sån där dag i veckan, ibland två också. En eller ett par dagar då jag är så jäkla hungrig och sitter och läser recept och tänker på allt jag ska laga i ordning när jag är klar. Men jag vet att det bara är någon dag, det är inte så olidligt så att jag skulle ge upp eller äta något. Det skulle jag ALDRIG faktiskt. Jag tror inte det i allafall.

Men det är väl ok att känna att man har såna dagar också, få känna att det är lite jobbigt och så. Jag vet ju att det kan kännas helt annorlunda imorgon. Men det är ju rätt lång tid jag hållt på nu så det kanske är så att det kommer extra jobbiga dagar.

Det jag funderar lite grann på nu är hur jag ska orka träna lite mer. Jag ska bara köra två pass i veckan och gå 7000 steg om dagen enligt vår plan, och för mig som älskar att träna är det inte så mycket. Men jag kan ärligt säga att jag knappt orkar det! Jag är så trött, så matt, jag har ingen energi att ta mig iväg och träna alls. Jag har ju kört enligt planen ändå, men det skulle kännas bra att få in ett pass till och kanske nån långpromenad eller något annat. Men jag är helt slut varje dag så jag vet inte... Jag har funderat lite på om jag ska börja äta lite mer och samtidigt träna mer, ifall det skulle ge samma resultat. Jag får väl se nu i veckan, jag ska prata lite med min konsulent och se vad hon säger. Jag vill ju ha effekt, det är det viktigaste!

Är det någon mer som läser här som kör på Itrim? Hur går det för er andra som också är inne i viktminskningperioder?

Fy bubblan, bara för att jag skrev att det känns som det faktiskt går bra utan några större problem igår så har jag såklart haft en sån där överjävlig dag idag då allt känns jobbigt.

Alltså, jag vill inte gnälla och jag vet att det är värt det och allt sånt där. Men vissa dagar är ju bara fööööör mycket. Jag har varit sugen på precis allt förutom mina måltidsersättningar och bars och jag har haft jätteont i magen och varit irriterad. Det slog mig idag att jag har nån sån där dag i veckan, ibland två också. En eller ett par dagar då jag är så jäkla hungrig och sitter och läser recept och tänker på allt jag ska laga i ordning när jag är klar. Men jag vet att det bara är någon dag, det är inte så olidligt så att jag skulle ge upp eller äta något. Det skulle jag ALDRIG faktiskt. Jag tror inte det i allafall.

Men det är väl ok att känna att man har såna dagar också, få känna att det är lite jobbigt och så. Jag vet ju att det kan kännas helt annorlunda imorgon. Men det är ju rätt lång tid jag hållt på nu så det kanske är så att det kommer extra jobbiga dagar.

Det jag funderar lite grann på nu är hur jag ska orka träna lite mer. Jag ska bara köra två pass i veckan och gå 7000 steg om dagen enligt vår plan, och för mig som älskar att träna är det inte så mycket. Men jag kan ärligt säga att jag knappt orkar det! Jag är så trött, så matt, jag har ingen energi att ta mig iväg och träna alls. Jag har ju kört enligt planen ändå, men det skulle kännas bra att få in ett pass till och kanske nån långpromenad eller något annat. Men jag är helt slut varje dag så jag vet inte... Jag har funderat lite på om jag ska börja äta lite mer och samtidigt träna mer, ifall det skulle ge samma resultat. Jag får väl se nu i veckan, jag ska prata lite med min konsulent och se vad hon säger. Jag vill ju ha effekt, det är det viktigaste!

Är det någon mer som läser här som kör på Itrim? Hur går det för er andra som också är inne i viktminskningperioder?

Ojojoj, det har ju varit en till invägning på Itrim och jag har inte hunnit skriva någonting. Det har varit sååååå mycket nu, jobbintervjuer och allt möjligt så jag har helt enkelt prioriterat bort det. Sorry för det ni som läser, om det nu är någon kvar.

Jag kan inte fatta att jag hållt på med de där måltidsersättningarna i FEM VECKOR! Det känns helt sjukt länge! Och jag har hållt det, jag har inte ätit någonting. Två-tre gånger så har jag ätit en extra bar eller druckit en extra shake för jag har varit så hungrig så jag har haft ont i magen, men jag tänker att det inte är så stor grej när jag ska hålla på så länge.

Sista invägningen blev inte superbra men det går ju nedåt i bra takt så det är ändå bra. 3,6 kg nedåt blev det i allafall så jag har totalt gått ned 9,5 kg. Inte illa eller hur? Så 114 kg är min matchvikt nu. Eller rättare sagt så var det min matchvikt för en vecka sedan så förhoppningsvis har jag tappat ytterligare något kg sen dess.

Jag klarar också att inte hålla på att tjyvväga mig hela tiden vilket jag är mycket nöjd med.

Faktiskt så känner jag att klarar en massa saker som jag trodde skulle vara nästintill omöjliga. Jag har gått ut och ätit, varit på Mc Donald, och fikat, på kryssning och allt möjligt, och hela tiden har jag hållt mig till mina soppor, shaker, bars och måltidsersättningar. Jag trodde det skulle vara mycket jobbigare faktiskt. Det är något som jag verkligen vill säga till alla som råkar hamna här för att ni kollar upp bloggar om Itrim! Jag trodde nog egentligen inte att jag skulle klara det, eller jag trodde att jag skulle tycka att det var mycket, mycket jobbigare. Men det funkar och det är faktiskt ett jäkligt bra sätt att få perspektiv på sina vanor och sitt beteende.

Ibland är det grymt jobbigt och jag verkligen hallucinerar om mat, men för det mesta känns det bra och som att jag har läget under kontroll. Faktiskt lättar än att äta och äta annorlunda tycker jag!

Alltså gud vad skönt att ha lite mer "mat" att välja mellan. Jag är rätt så trött på vissa av sopporna nu ska jag erkänna. För att inte tala om chokladshaken, hugahuga, den har jag druckit till frukost i tre veckor.

Skönt att få tugga lite idag också.

Jag har bara testat den ena maträtten, moussakan och den var väl sådär ska jag ärligt säga. Men det var ändå ok. Jag har även ätit två olika bars eftersom jag körde soppa/shake till frukost och lunch. Den ena, med hallon/mörk choklad var supergod och den andra nästintill vidrigt söt, den med banan och något mer. Den ska jag inte köpa igen.

Idag fick jag en liten flashback till mitt knäppa tänkande när det kommer till mat. Jag fick nästan lite panik när jag skulle börja äta och tänkte flera gånger att "nu kommer jag säkert inte gå ned i vikt mer, jag kanske ska äta VLCD ändå, fortsätta med det...". Men alltså hur fasen tänker jag??? Jag ska lägga på 200 kcal per dag och börjar genast känna massa konstigt?! Varför skulle det göra någon skillnad alls egentligen? Men direkt startar den där processen av massa konstiga tankar kring mat och vikt och allt de där.
Jag ska följa planen och jag har inga tankar på att äta mindre eller mer så det är så stört att de där tankarna bara dyker upp och börjar tänka sig själva nästan. Jag måste vara stark när jag ska stoppa dem, inte låta dem få fäste så att jag snurrar in mig i något konstigt.

Av de mål jag har satt upp så har jag klarat de flesta ganska bra. Jag har gått 7000 steg nästan varje dag, jag har tränat pulsträningen två gånger i veckan (hade tänkt träna lite mer men jag har varit lite krasslig). Det jag har misslyckats med och som nog egentligen är min största utmaning är att jag inte varje dag fått in måltiderna med 3-4 timmars mellanrum. Det är väl för konstigt alltså? Jag bara hoppar över ibland, jag fattar inte ens varför jag gör det! Jag tror att det är åtminstone tre dagar under de här tre veckorna som jag hoppat över det ena målet och varje gång har det varit mellanmålet på eftermiddagen. Det där är verkligen något jag måste göra annorlunda, både nu och sen när jag äter "vanligt".

Ja då är det bara tre dagar kvar av den här rivstarten, grymt skönt! Tvärtemot vad många andra tycks känna så har jag upplevt den sista veckan som jobbigast!?! Vet inte riktigt varför men det kanske är för att jag vet att jag får äta lite annat om några dagar och att det faktiskt är rätt jobbigt och köra bara drycker, att inte få tugga på något och sådär.

Jag har inte kollat vågen något mer eftersom jag bara ska kolla varannan vecka för att inte stressa upp mig, så därifrån har jag ingen rapport just nu tyvärr. Men det borde ju gå åt rätt håll i allafall, annars vore det ju för sorgligt ;-).

Min intryck från den här första tiden, rivstarten, som ju är klar på tisdag, är att det både varit lättare och svårare än jag trodde. På många sätt faktiskt lättare. Jag har ju testat soppor/shaker tidigare och då har jag tyckt att det har varit mycket jobbigare! Så att vara i en grupp såhär och ha ett långsiktigt mål har nog hjälpt mig en hel del.
När jag började den här gången så var jag motiverad, men jag har definitivt varit mer motiverad när jag börjat andra dieter och ändå bara klarat några dagar sådär. Så jag tror mycket på att man har en personlig plan, en hälsocoach som man kan bolla med, att man liksom vet vad som kommer att hända och sådär.

Första tre-fyra dagarna var ju helt vidriga ärligt talat. Jag hade sååååååå ont i huvet och det har jag aldrig annars. Jag var illamående ibland och kände mig jättetrött. Men sen vände det och fram till förra veckan när jag kört runt två veckor tyckte jag att det kändes helt ok nästan hela tiden. Men sen blev det tungt för mig. Jag blev så jäkla hungrig på något sätt, jag kände mig svag och orkade inte med saker som jag brukar orka. Jag kände mig orkeslös helt enkelt, vilket kanske inte är så konstigt, men det är jobbigt. Det känns ungefär som när man haft influensa eller magsjuka ni vet, sådär som det känns när man börjar piggna på sig men ändå är helt klen och svag. Jag hoppas det vänder nu på onsdag när jag lägger till 200 kcal per dag!

Men sammantaget så är det lätt värt det ändå. Det är pissjobbigt ibland och ibland tänker jag inte ens på att jag faktiskt inte äter något, och inte har gjort det på snart tre veckor. Däremot har jag reflekterat massor av gånger över hur mycket i våra liv som kretsar kring mat. Flera tillfällen under de här veckorna så har jag tänkt på det. Det är när man ska ha mysigt, när det ska vara något speciellt, när man ska umgås. Folk äter överallt hela tiden! Man köper en kaffe latte i farten och dricker på tunnelbanan, folk käkar godis och mackor och sånt överallt, det säljs mat precis överallt. I allafall i Stockholm. Sånt måste man, om man som jag ändå gillar mat och har lite olika "sug" att brottas med, komma förbi på något sätt. Det är ju lättare att hålla vikten när man planerar vad man ska äta känner jag och det gör man ju inte när man tar något i farten sådär.

Men man hinner verkligen tänka mycket när man inte äter och jag återkommer till det senare!